Om boken: 2007 / Den japanska kejserliga flottan utvecklades enligt långsiktiga program och vissa taktiska scheman. Riksdagen anslog pengar till byggandet. För 1905 var ett sådant system programmet "6-6", det vill säga sex slagskepp och samma antal slagskepp. Efter att fred hade slutits med Ryssland antogs ett nytt program "8-8", vars genomförandeperiod fastställdes till 10 år (senare reducerades den till 8). Detta program lade en tung börda på den japanska ekonomin. Om vi ​​tar sjöfartsutgifterna i Storbritannien och Japan visar det sig att det fattigare landet The Rising Sun spenderade fem gånger mer på flottan i procent av sin inkomst. De första riktiga dreadnoughterna var Kawachi och Setsu, följt av en serie av linjära kryssare av Kongo-klass, vars ledning byggdes i England, resten i Japan. För dessa slagkryssare var det nödvändigt att bygga motsvarande slagskepp, som blev Fuso-klassens fartyg, följt av Ise-klassens slagskepp. Under denna period började en nationell typ av slagskepp ta form. Trots nästan obegränsad tillgång till brittisk teknik fanns det ingen blindkopiering. Originalfartyg byggdes. Därmed togs det första steget på den långa vägen till superstridsskepp av Yamato-typ.».